En fotoessä om ett uppbrott.
Fotona togs vid årsskiftet 2022/2023 kring Playa del Águila på Gran Canaria. Texten skrevs i juli och augusti 2024.
Tre dagar in på semestervistelsen tog tanken form. Den här gången på riktigt. Slutgiltigt.
I en relation på ett halvt liv har liknande tankar kommit och gått. Varje gång med ett “tänk om” eller ett “det blir snart bra igen”. Jag gissar att det hör den långa relationen till. Osäkerhet och tvivel. Lekfulla tankar om andra vägval.
Jag skriver “gissar”. Hon och jag har aldrig haft den typen av samtal. Överhuvudtaget har vi inte varit så duktiga på att prata med varandra. Inte om det som rör sig inom oss.
Det gjorde såklart nåt med mig. Att formulera tanken. Och ändå vilja ha en behaglig ledighet. Låta både henne och barnet ha den resa vi längtat efter. På ytan tror jag det fungerade.
Men, igen, vi har aldrig haft för vana att sätta språk på det som tynger oss. Så jag vet inte.
Vi har gett varandra stort utrymme. Att göra det egna. Kanske på bekostnad av det gemensamma. Vi trodde det höll oss samman.
Jag läste i skydd från värmen. Ibland bara nån meter från henne, som låg i solen. Flyttade mig för att följa fyrtornets solurslika skugga. Jag tog ett bad, gick en sväng, åkte bussen för att handla mat. Hon låg kvar och läste.
— Ska vi ta en promenad?
— Njae. Jag tänkte springa en runda. Behöver träna.
— Det blir bra. Jag har den där podden…
Jag promenerade. Fotograferade. Tanke staplades på tanke.
Skissade scenarier och konsekvenser. Började förstå att det skulle ske. Att det behövde bli så. Tanken mejslades till ett beslut.
Grubblade över hur det skulle skulle sägas. Hur det skulle bli.
När det väl är sagt, vilka blir vi då? Och om det inte sägs – vem är jag då?
Jag undrar om det syntes på mig. Efter två decennier. Barnet nära nog vuxet.
De känner mig väl. Jag borde inte kunna skyla ett sånt beslut. Borde inte kunna fixa frukost eller spela Yatzy.
— Äsch. Jag är bara låg. Inget särskilt.
För den som är otränad att verbalisera sina känslor, som inte uppmanats att se och språkliggöra orsak och verkan, är det lätt att fly. Du kan inte komma åt mig om jag inte sätter ord på vad jag känner.
Jag önskar jag hade mer övning innan brytpunkten kom så nära. Att jag kunde bättre. Inte för att förändra det som skulle ske, utan för att känna att vi skötte det med mer närvaro. Mer omsorg. Om varandra.
Hemresan låg forfarande flera dagar fram i tiden.
Berätta för mig vad du vet med säkerhet om morgondagen. Att älska i nöd? Tills döden? Det är svårt att hålla sådana löften.
Min kropp tung och orolig.
— Jag tror att vi kanske ska dela på oss.
— Mmmm… Jag har också tänkt på det.
Vi höll varandras händer över köksbordet och grät.